J.R.R. Tolkien – en biografi

Följande text är en bearbetad version av en uppsats som jag skrev i gymnasiet.

John Ronald Reuel Tolkien är en av modern tids största författare. Trots att han var en erkänt skicklig professor i engelska och bidrog mycket till språkforskningen, är han mest känd för sina böcker The Hobbit, The Lord of the Rings och The Silmarillion1. När han i början av 1900-talet skapade en egen värld med mytologi, historia och legender, anade han knappast att han skulle bli upphovet till en ny bokgenre: fantasy2.

I Humphrey Carpenters biografi om Tolkien får man veta mycket om författarens liv. Han föddes den 3 januari 1892 i Bloemfontein i Sydafrika, men familjen flyttade till England under Tolkiens fjärde levnadsår. Han blev tidigt föräldralös, men modern, Mabel Tolkien, hann ge honom en grundläggande utbildning och väckte hans språkintresse. På King Edward’s School utvecklades Tolkiens stora språkbegåvning. Efter en tid på Oxfords universitet, dit han kom 1908 för en akademisk karriär, behärskade han latin, grekiska, fornengelska och gotiska.

Tolkien hade inte bara ett allmänt intresse i språken som kommunikationsmedel. Han hade en utvecklad förmåga att njuta av formen hos vissa ord eller ljud, och ett av hans favoritspråk var finska. Han kom på idén att hitta på ett eget språk, konstruerat enligt lingvistiska principer, som kunde passa hans smak perfekt. Detta språk blev mycket inspirerat av finska, och i senare texter har det blivit känt som quenya. Emellanåt skrev Tolkien dikter på detta språk.

Så en dag läste han de fornengelska dikter som blivit kända under namnet Crist av Cynewulf. Då såg han dessa två rader:

Éalá Éarendel engla beorhtost
ofer middangeard monnum sended

Hell Earendel klarast av änglar / över midgård sänd åt människorna. I den ofullbordade The Notion Club Papers, publicerad i Sauron Defeated, låter Tolkien en av protagonisterna ge uttryck åt hans egna känslor:

Jag kände en märklig spänning … som om något rört sig i mig, till hälften väckt ur sömn. Det fanns något väldigt avlägset och märkligt och vackert bakom dessa ord, om jag kunde upptäcka det, bortom ålderdomlig engelska.

Earendel har identifierats med planeten Venus, även om namnet, som betyder ljusstråle, också fått stå för Johannes Döparen. Raderna gjorde ett så djupt intryck på Tolkien att han en tid senare skrev en dikt kallad Earendel aftonstjärnans resa, som handlar om Earendels sjöresor innan han blev en stjärna. Detta var år 1914, och det första tecknet på en ny mytologi hade blivit till.

År 1916 gifte sig Tolkien med Edith Bratt, som han mött under studietiden, och strax därpå blev han inkallad i första världskriget. Han skickades till Frankrike, där han deltog i några slag. I slaget vid Somme förlorade han några av sina närmaste Oxfordvänner, och till slut skickades han tillbaka till England med skyttegravsfeber.

Ända sedan han skrev dikten om Earendel hade Tolkien funderat på vem Earendel egentligen var. Han funderade också på sitt fantasispråk: vem var det som talade det? Tolkien kände att ett språk utan infödda talare var ett dött språk, och att han alltså måste hitta sitt språks folk. Förlusten av vännerna i kriget inspirerade honom nu till att genomföra en idé han tänkt på länge: han skulle skapa en mytologi! Under sin sjukhusvistelse i England började han hitta på en historia om alvfolket som talade quenya. Historien skulle leda fram till Earendels resa över midgård.

Denna historia skrev Edith ner i ett häfte med titeln The Book of Lost Tales – de förlorade sagornas bok. Här möter vi de första versionerna av legenderna om Gondolins fall, Beren och Lúthien och Túrin Turambar. Nu uppstod också berättelsen om världens skapelse, de gudomliga Valar som vakar över världen, och de odödliga alverna.

Tolkien hade skaffat sig en ny hobby. När kriget var slut jobbade han på Oxford English Dictionary i två år och blev sedan lärare (och professor) på Leeds universitet. Men på fritiden ägnade han sig åt sin Mytologi: sitt legendarium, som han kallade det. Han vidareutvecklade det, finputsade det, skrev nya verk och nya versioner, och till slut formades Quenta Silmarillion, quenya för berättelsen om silmarillerna. Silmarillion handlar om Morgoth, den fallne valan, som stjäl de tre ädelstenar som kallas silmarillerna, och krigen som stölden leder till mellan Morgoth, alver och människor. Inom denna ram vävs in en lång rad spännande, dramatiska och ofta sorgliga historier. Mot slutet av berättelsen seglar halvalven Earendil som aftonstjärnan mot himlen med en av silmarillerna på sin panna.

Tolkien hade vid denna tid blivit en högt aktad professor i engelska. En av de saker han gjorde var att revidera synen på Beowulf, den längsta fornengelska texten, genom att ge den ett egenvärde som litteratur och inte enbart studieobjekt. I sin översättning av verket skriver Michael Alexander om Tolkien: Hans British Academy-föreläsning Beowulf: the Monsters and the Critics från 1936 har kastat en förtrollning över de flesta efterföljande kritiker av poemet. Tolkien hade, kort sagt, framtiden tryggad.

En dag i början av 30-talet satt Tolkien och rättade prov. Det var en varm dag, och arbetet var tråkigt. Ett av pappren framför honom var tomt, och där klottrade han plötsligt ner: I en håla i jorden bodde en hobbit. Han hade ingen aning om varför han skrivit det, men han beslöt sig för att ta reda på vad en hobbit var. Så hittade han på en historia om den lille hobbiten Bilbo som, till sin egen förvåning, ger sig ut med tretton dvärgar och en trollkarl för att återta en guldskatt från en drake. Historien hade egentligen ingen koppling till Silmarillion, men vissa element smög sig ändå in: Gondolin nämndes, halvalven Elrond från legendariet dök upp. Men historien utspelade sig fortfarande i en helt annorlunda miljö.

The Hobbit publicerades 1937, och succén var ett faktum. Folk började skrika efter en uppföljare, och Rayner Unwin, Tolkiens förläggare, bad honom göra ett försök. Men i ett brev till Unwin (publicerat i The Letters of J.R.R. Tolkien) skrev Tolkien:

Jag har alltför lätt att skriva inledningskapitel – och för ögonblicket utvecklas inte historien … jag slösade så mycket på Bilbo (som inte var tänkt att ha någon uppföljare) att det är svårt att hitta något nytt i den världen.

Tolkien hade följt upp alla trådar han lagt ut i Bilbo, utom en. I Dimmiga bergens grottor hade Bilbo hittat en magisk ring som kunde göra honom osynlig. Man kan följa Tolkiens funderingar i hans anteckningar, som återges i The Return of the Shadow:

Ringen: var kommer den ifrån. Besvärjaren? Inte så farlig, när den används för goda ändamål. Men den kräver ut sin rätt. Man måste förlora antingen den eller sig själv.

Nu började historien utvecklas. Ringen var i själva verket den Enda ringen, som tillhörde Sauron Besvärjaren. Bilbos yngre släkting Frodo måste förstöra den genom att kasta den i vulkanen Domedagsberget – mitt i fiendeland. Jämfört med Bilbo, som varit en barnbok, blev denna historia mörkare och mörkare, och stilen började närma sig den i Silmarillion. Denna bok utspelade sig också uttalat i Silmarillions värld, flera tusen år senare.

Efter elva år av möda, blandat med akademiska plikter och familjeangelägenheter, var boken klar. De över tusen sidorna fick delas in i tre volymer, varav de två första, The Fellowship of the Ring och The Two Towers, gavs ut 1954 och den tredje, The Return of the King, efterföljande år. Sjutton år efter Bilbo fick Tolkien en ny succé som bara växte sig större och större.

Tolkien hade egentligen velat publicera Silmarillion samtidigt, men hans perfektionism tillät honom inte att lämna den ifrån sig. Det fanns många motsägelser i de många historierna, och en del hade han inte ägnat sig åt sedan 30-talet. Tolkien fortsatte att arbeta med sin mytologi hela livet, parallellt med sina akademiska plikter. På senare år fick han hjälp av sin yngste son Christopher med redigeringsarbetet, och Christopher renritade också Tolkiens karta till Silmarillion.

Den 2 september 1973 dog J.R.R. Tolkien vid en ålder av 81 år, och sörjdes av miljontals fans världen över. Tolkiens akademiska karriär var över, men inte den skönlitterära.

År 1977 gav Christopher Tolkien ut The Silmarillion, som han redigerat klart efter bästa förmåga. Sedan dess har han fortsatt att ge ut böcker med kvarlämnat material från sin far. Man börjar förstå omfattningen av materialet när man ser boksamlingen The History of Middle-earth på tolv volymer, och mycket av Tolkiens fantastiska värld är fortfarande kvar att upptäcka.

Noter

1 I översättning: Hompen (övers. Tore Zetterholm) / Bilbo – en hobbits äventyr (övers. Britt G. Hallqvist); Härskarringen (övers. Åke Ohlmarks) / Ringarnas herre (övers. Erik Andersson / Lotta Olsson); Silmarillion (övers. Roland Adlerberth).

2 Det fanns visserligen fantasy långt tidigare, men genren tog form ordentligt först i och med Tolkien, och många av fantasylitteraturens återkommande idéer och teman härrör direkt från The Lord of the Rings och The Silmarillion.

Källförteckning

Beowulf
Penguin Books 1973
Carpenter, Humphrey. J.R.R. Tolkien — A Biography
George Allen & Unwin 1977
Carpenter, Humphrey. The Letters of J.R.R. Tolkien
George Allen & Unwin 1981
Tolkien, J.R.R. The Hobbit
HarperCollins Publishers 1997
Tolkien, J.R.R. The Lord of the Rings
HarperCollins Publishers 1991
Tolkien, J.R.R. The Return of the Shadow
Unwin Hyman 1988
Tolkien, J.R.R. Sauron Defeated
HarperCollins Publishers 1992
Tolkien, J.R.R. The Silmarillion
HarperCollins Publishers 1998

En reaktion på “J.R.R. Tolkien – en biografi”

  1. Grym man! Inspirerande man, med coola böcker. Framgångsrik man, som alltid kommer finnas kvar i bok-världen!! Kram

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>